"Cemetary Junction" blev slutfilmen för mig på årets filmfestival. Jag och Kristoffer såg den här brittiska filmen som är The Office-paret Ricky Gervais och Stephen Merchants långfilmsdebut. Brittisk förort på 70-talet, och om att vilja göra något av sitt liv och kliva utanför traditionernas ramar. Det var roligt, charmigt, lite rörande och en smula allvar i botten. Och så ett gäng favoritlåtar från 1973 på det. Jag är helnöjd.
Det var titeln på dagens filmfestivalsfilm som jag och Kristoffer var och tittade på, som var en dokumentär om Sverigedemokraterna. Man har hunnit se och höra en hel del om Sverigedemokraterna, men jag upphör ännu inte att förvånas. Och förskräckas. "Den svenska kulturen är som en färg: du kan inte beskriva den men du känner igen den när du ser den. Och man vet vad som inte hör dit." Brrr.
Idag var det japanskt på filmfestivalen. Jag hade ställt in mig på en rätt otäck historia i filmen "Confessions": om en lärarinna som ställer två elever i sin klass till svars för dotterns död. Och dessutom drar igång en rejäl hämnd. Filmen är japans bidrag till 2011 års Oscarsgala och regissören Tetsuya Nakashima fanns på plats och berättade om filmen. Höga förväntningar som sagt, men som tyvärr inte infriades alls. En rätt seg historia med ett evigt snackande och bilder i slowmotion. Gäsp.
"I am your father.."
Under filmfestivalen brukar jag ofta gå på en hel del asiatisk film eftersom det ibland är enda tillfället att få se dessa filmer på biograf. Så blev det även i år, och i veckan blev det asiatisk action två kvällar i rad. Dels taiwanesiska och snygga "Monga", dels japanska "Outrage" med klassisk yakuza-pang-pang av veteranen i genren, Takeshi Kitano. Jag är mycket nöjd med båda filmerna, trots att man fick både blunda och hålla för öronen under vissa scener.
Ordförande J har varit i farten igen och beskriver här hur det egentligen stod till.
Filmfestivalen bjöd idag på knaserier på högsta nivå med filmen "Rubber" av Quentin Dupieux, alias elektroartisten Mr. Oizo. Själva ramhistorien var..eeeh..ett bildäck som vaknar till liv och blir seriemördare. Men bry dig inte så mycket om det. Det var allt runtomkring som var riktigt knasigt och riktigt kul. Och som ställde allt på ända när det gäller vad som var filmen, vad som var verklighet, vem som var publik och när filmen (eller verkligheten?) egentligen var slut. Som du märker går det inte att beskriva utan det måste ses. Hoppas du får möjlighet att göra det. Måndag och onsdag visas den igen på filmfestivalen i alla fall.